Trävaruhandeln i Gamleby

Henric Cornelius anlade brädgården på 1860-talet. Det låg sedan gammalt en såg vid nuvarande Mekaniska verkstaden, vilken även den startades av Cornelius vid den tiden. I brädgården hade han ett hyvleri. 1907 kom disponent Julius Holmström från Blankaholm till brädgården. Han hade med sig sex man, var och en specialist på sitt område: Torrklyvare Svensson, klingfilare Fabian Larsson, hyvlare Axel Adersson, elektriker Berglund, sågverksförman Bror Gustafsson. Ivar Nilsson, Gunnar "Skruven" Nilssons pappa kom också från Blankaholm, men utan några specialkunskaper. 1914 hade Melker Grankrona fjorton sågverk runtom i bygden. Småsågar runtomkring levererade virke till hyvleriet i brädgården. Även Cornelius hade några småsågar, tillfällighetssågar. Cornelius hade även ett båtvarv.

Branden 1920 ödelade hela brädgården och bolaget gjorde en förlust på 3-4 miljoner. Disponent Julius Holmström byggde efter ett par år, för försäkringspengar upp en ny såg vid hamnen, som drevs med elektricitet. Evert Jonsson började 1924 vid Hammarssågen som märkpojke, dvs. han märkte i änden på de hyvlade bräderna. Några justerade dvs. mätte av i längder. Andra var "åskjutare" = apterare. Ernst Jonsson blev stabbläggare: den som lade upp och staplade virket. Evert Jonssons bror Thore arbetade hos Cornelius- bolaget vid Hammarssågen 1923-1931. Cornelius hade som mest 160 man i brädgårdsrörelsen. Disponent Holmström kom i konflikt med bröderna Cornelius och arbetade i egen regi i några år, men kom tillbaka. Han slutade definitivt 1928. De som arbetade i Corneliusbolaget på 20- och 30-talet berättar att bolaget hade en stor ångare, Elsy, på 2700 ton som gick i frakt på haven. Den kom hem till Gamlebyvarvet för att repareras på 30-talet. En bogserbåt, Ejo, och många pråmar lastade timret vid båtarna ute på redden och lossade det på kajen i Hammar. Han importerade timmer från Ryssland och Finland till Hammarssågen. Timret från skogen och sågarna runtomkring kördes med häst till i slutet av 20-talet då lastbilarna kom i bruk. 1929 kördes virket i en Nash och en ScaniaVabis. Bilarna tog bara 4 kbm, inte mer än ett hästlass, men bilarna gick något fortare.

Kuttingen, alias Edvard Edström, var sorterare. Det sás att han var så tjock att han måste ha hjälp med att knäppa byxorna. Props, dvs. stöttor till kolgruvor, gjordes på 20-talet och exporterades till England. Massaved av gran gick till Silverdalen och blev sulfit. Massaveden av tall kördes till Eds Bruk och blev sulfat. Edsbruk hade startat 1897. Laths var en biprodukt, som användes till att binda putsen med på de danska korsvirkeshusen på 30- och 40-talet. (Sysselsatte fyra man vid ett sågverk). Som redan sagts blev disp. Holmström oense med bröderna Cornelius. Han ville fondera av överskottet och tyckte inte om att de tog pengar ur bolaget varje nyår och for till Göteborg, där de hade en våning. Lågkonjunkturen hjälpte också till att Corneliusbolaget gick i likvidation 1928.

Trävarurörelsen köptes av bröderna Amandus och Torsten Torstensson och en del köptes av Helge Eriksson. Den senare lade ner rörelsen efter några år. 1934 startade Gamleby Trävaruaktiebolag med Arne Torstensson som chef. Även hammarssågen ingick i köpet. "Kuttingen var den förste basen, därefter Miles Andersson och efter honom Thore Jonsson fram till i början av 1960, då Trävarubolaget upphörde. Thore Jonsson öppnade eget 1966 fram till 1975, då Wessmans snickeri tog över. Bröderna Henrik och Vincent Ågren hade börjat hos Cornelius och fortsatte i Gamleby Trävarubolag. Arvid Johnsson i Sothem var sågare, sedan Albert Karlsson och den siste sågaren var Gunnar Dahl. Många arbetade i brädgården på vintern och vid tegelbruket på sommaren tills frosten kom. En LÅDFABRIK fanns redan på Cornelius tid. Man snickrade fisk- och bananlådor samt frukthäckar ända in på 1960-talet. Parkettstav tillverkades också. Lådfabriken låg i "brädgårn" och sysselsatte 8-10 man.