Trävaruhandlare i Gamleby

Trävaruhandlare i Gamleby

Arbetare på Trävaruhandeln i Gamleby. Klicka på bilden för att se en förteckning med namn på personerna.

Under andra halvan av 1800- talet utvecklades och förändrades Gamleby dramatiskt genom att sågverksrörelse och trävaruhandel blev en snabbt växande och dominerande näringsgren. Drivande för denna utveckling var Hans Henrik Cornelius, som vid sin ankomst till Gamleby 1946, 27 år gammal, startade sin verksamhet med en diversehandel, som låg ungefär på platsen för den tidigare provinsialläkarbostaden på Storgatan. Förutom sin diversehandel ägnade sig Cornelius åt att för en exportfirma i Västervik uppköpa säd och virke, som exporterades till England och Tyskland. Snart insåg han lönsamheten i detta och etablerade sig själv som trävaruhandlare med sågverk och internationella virkesaffärer. Vid sin död efterträddes han av sina två söner, tyvärr inte lika företagsamma som fadern och verksamheten klingade av, men vissa delar av den fortsatte under andra ägare.

Sedan gammalt låg det en såg på tomten mellan Tingshuset och Gamlebyån, alltså där Mekaniska Verkstaden senare kom att förläggas. Sågen flyttades när järnvägen drogs fram där på 1870- talet och ägdes då av Cornelius, som emellertid redan på 1860- talet för sin växande verksamhet anlagt en såg med brädgård på området mellan Gamlebyån, Gamlebyviken och det som sedermera skulle bli stationsområdet. Sågverket med cirkelsåg låg närmast vattnet så att timmer för sågning kunde ligga i sjön och dras upp till sågen. Ett hyvleri låg närmare järnvägen och en lådfabrik däremellan som sysselsatte 8- 10 man, där man snickrade fisk- och bananlådor samt frukthäckar ända in på 1960- talet. Huvuddelen av området togs i anspråk av brädstaplar för torkning av virke i fria luften. För transport av virke inom området fanns ett smalspårigt järnvägsnät med små handskjutna trallor. Till anläggningen hörde också en ångmaskindriven kraftstation för brädgårdens elbehov, som eldades med kutterspån från hyvleriet. År 1926 anlade Cornelius även en såg invid det nuvarande Hammarsbadet. Sågverket låg mot Gamlebyviken mellan Hammarsbadet och Östra Ringskolan. Brädgården låg där det i dag är en fotbollsplan (grusplan), alltså nedanför de tidigare elevbostäderna, och på gräsytan som nu är campingplats. Sågen hade även en liten rälsbana till lastageplatsen vid viken. Cornelius hade som mest 160 man i sin brädgårdsrörelse.

Hyflreriet med Brädgården

År 1907 kom Julius Holmström, född 1868, från Blankaholm till brädgården, anställd av Corneliusbolaget. Han hade med sig sex man, de flesta specialister på sitt område: torrklyvare Svensson, klingfilare Fabian Larsson, hyvlare Axel Andersson, elektriker Berglund och sågverksförman Bror Gustavsson. Ivar Nilsson, Gunnar ”Skruven” Nilssons pappa, kom också från Blankaholm, men utan några specialkunskaper. Holmström blev chef för trävaruaktiebolaget 1917.

Utöver Cornelius industriella verksamhetsaktiviteter i Gamleby, som omfattade sågverk, brädgård, Mekaniska Verkstaden, skeppsvarv m.m. växte även tillfällighetssågar med andra aktörer fram på olika platser i bygden runt Gamleby. Dessa sågar, som levererade virke till brädgården och hyvleriet, handlade också själva med virke. Den store entreprenören på detta område var trävaruhandlaren Melker Andersson, från 1919 med namnet Grankrona. Han hade kommit till Gamleby år 1900 för att bli stenarbetare, men blev ganska snart engagerad i virkesaffärer och etablerade sig som virkeshandlare. Hans specialitet blev mindre tillfällighetssågar, som han ställde upp i anslutning till större avverkningsplatser och flyttade dem efterhand. Verksamheten växte snabbt och 1914 hade han fjorton sågverk runtom i bygden. År 1913 förhandlade han med Järnvägsbolagets styrelse om kostnader att för hans räkning frakta 500 järnvägsvagnar med virke mellan olika stationer i Tjustbygden, vanligen till Gamleby. Omfattningen av hans olika verksamheter var störst från omkring 1910 till framemot 1920. Sågverksrörelsen gick emellertid i konkurs och upphörde 1921. Firma T. A. Torstensson anlitades för att hålla konkursauktion, där bl.a. hans tre sista sågverk såldes. Grankrona fortsatte med trävaruhandel under 1920- talet i andra former, om än inte lika framgångsrikt, vare sig för honom själv eller för dem som levererat virke till honom. Även Cornelius hade några småsågar, tillfällighetssågar.

Bland de som vi vet var anställda i Corneliusbolagets brädgårdar, dock inte namngivna under bilden ovan, kan nämnas ”Kuttingen”, alias Edvard Edström, som var sorterare. Det sades att han var så tjock att han måste ha hjälp med att knäppa byxorna. Evert Jonsson började 1924 vid Hammarssågen som märkpojke, dvs. han märkte i änden på de hyvlade bräderna. Ernst Jonsson blev stabbläggare, alltså den som lade upp och staplade virket. Evert Jonssons bror Thore arbetade vid Hammarssågen 1923 till 1931. Axel Johansson från Rödjalund var också en av dem som arbetade vid Hammar. Andra benämningar på befattningar var justerare, som mätte av i längder, och åskjutare, som apterade.

År 1920 inträffade den största branden i Gamlebys historia, vilken ödelade hela brädgården och hamnen och Corneliusbolaget gjorde en förlust på ca 3 till 4 miljoner kronor. Disponent Julius Holmström byggde efter ett par år för försäkringspengar upp en ny, eldriven såg på samma plats. Holmström kom i konflikt med bröderna Cornelius. Han ville fondera av överskottet och tyckte inte om att de tog pengar ur bolaget varje nyår och for till Göteborg, där de hade en våning. Holmström slutade i bolaget och arbetade med egna affärer i Stockholm, men återanställdes efter några år. Han slutade definitivt 1928, när Corneliusbolaget gick i konkurs, men arbetade också som styrelseordförande i några bolag, bl.a. i styrelsen för Gamleby hamn. Julius Holmström avled 1942.

Brädgården återuppbyggd efter branden 1920

Arbetare i Corneliusbolaget på 1920- 0ch 1930-talen har berättat att bolaget hade en ångare, Elsy, på 2700 ton, som gick i frakt på haven och levererade timmer till Hammarssågen. På 1930- talet reparerades ångaren på Gamlebyvarvet. Timmer importerades ofta från Ryssland och Finland till Hammarssågen. När timret från ångarna skulle lossas lastades det först på pråmar ute på redden. En bogserbåt, Ejo, drog därefter pråmarna in till kajen vid Hammarssågen där det lossades. Timret från skogen och sågarna runtomkring kördes med häst till i slutet av 1920- talet, då lastbilarna kom i bruk. Från år 1929 kördes virket i en Nash och en Scania Vabis. Bilarna tog bara 4 kbm, inte mer än ett hästlass, men bilarna gick något fortare.

Props, dvs. stöttor till kolgruvor, gjordes på 1920-talet och exporterades till England. Massaved av gran gick till Silverdalen och blev sulfit. Massaveden av tall kördes till Eds Bruk och blev sulfat. Edsbruk hade startat 1897. Laths var en biprodukt, som användes till att binda putsen på de danska korsvirkeshusen på 1930- och 40-talen och sysselsatte fyra man vid ett sågverk.

När Corneliusföretagen under rådande lågkonjunktur gick i konkurs 1928 togs trävarurörelsen inklusive Hammarssågen först över av banken, senare, 1935, köpte bröderna Amandus och Torsten Torstensson större delen av rörelsen. En mindre del köptes av Helge Ericsson, vars far Olof Ericsson hade anlagt ett sågverk och en brädgård med trävaruhandel vid Fridebo, alltså på planen mellan Loftagatan och Gamlebyviken, ovanför de båda Herrskapsbryggorna. Helge hade övertagit sågverket efter fadern Olof. Sågverket drevs av en tändkulemotor. Helge Ericsson avled 1961 och hans verksamhet avvecklades. Helge bodde i Skansen på Loftagatan, alltså i huset på vänster sida där uppförsbacken mot Ekängen börjar, Loftagatan 17.

Annons från 1940- talet – Helge Ericsson – Auktoriserad Brännvedsuppköpare

Efter det att bröderna Torstensson köpt trävarurörelsen startade de Gamleby Trävaruaktiebolag med Arne Torstensson, son till Amandus, som vd med titeln disponent och Torsten Torstensson som styrelseordförande. ”Kuttingen” var den förste basen, därefter Miles Andersson och efter honom Thore Jonsson fram till 1963, då Trävarubolaget upphörde. Brädgården med mark och byggnader såldes till det kommunala fastighetsbolaget Garpedans. Thore Jonsson öppnade eget 1966 med virkesförsäljning i det gamla hyvleriet fram till 1975, då Wessmans snickeri med Ebbe Wessman tog över.

Bröderna Henrik och Vincent Ågren hade börjat hos Cornelius och fortsatte i Gamleby Trävarubolag. Arvid Johnsson i Sothem arbetade som sågare, efterträddes av Albert Karlsson och den siste sågaren var Gunnar Dahl. Många arbetade i brädgården på vintern och vid tegelbruket på sommaren tills frosten kom.

Waldemar Carlsson

På den långsmala planen mellan Odensvivägen och järnvägen, mitt emot dåvarande Tjust-Frukt, under senare tid Akzo Nobels färgindustri, anlade under 1920- talet Waldemar Carlsson (som senare skulle bli chef för och delägare i Gamleby Mek. Verkstad) ett sågverk med brädgård. Verksamheten utvidgades där att omfatta bl. a. hyvleri och nederlag för produkter från Ljusne- Woxna AB. På den tiden gick Odensvivägen nära Tjust Frukts ursprungliga byggnader och den nämnda planen var då bredare än vad den är i dag och villorna i sluttningen på gatans nordsida anslöt då direkt till Odensvivägen. Villa nummer 2 efter Akzo Nobel, räknat från Gamlebyhållet, var f.ö. Waldemar Carlssons.

Annons från 1940- talet – Wald. Carlssons Trävaruaffär

Förman på sågverket var Tore Jonsson. Sågverket drevs från början av en ångmaskin och p.g.a. brandrisken fanns det då nattetid en brandvakt på området. Senare elektrifierades sågverket. Den trånga tomten medförde, att lastbilarna med timmer till sågen måste stå på Odensvivägen, när de lossade sina laster framför sågbänken.

Efter Waldemar Carlssons död 1953 övertogs verksamheten av trävaruhandlare Tore Kvarnsjö. Han bodde i den villa han byggt i ekhagen mittemot Ullevi Skola, där hans bror Erik var legendarisk folkskollärare. Kvarnsjös såg- och brädgårdsverksamheten avvecklades och monterades ner 1961. Tore Kvarnsjö avled samma år.

Oktober 2020 Skrivet av Bo Johansson/Torbjörn Lanzén.