Folkskolehistoria

Lite folkskolehistoria

Läroanstalter , avseende att meddela skolbildningens första grunder, upprättades redan i slutet av 1500-talet. Kknappt 100 år senare ägde det egentliga Sverige 40-50 barnskolor. De flesta fanns på landsbygden ofta grundade av donationer eller stödda av krono- eller kyrkotionde.

Läskunnighetens allmänna spridning främjades dock främst i 1686 års kyrkolag; ” kyrkoherden ska låta sig angeläget wara att Ungdom i hans Sockn” lärer läsa i bok; och förstår sina Christendoms stycken; jemväl besöka sina åhörare, thet ena huset efter thet andra,— och då efterfråga, huruledes the, samt theras barn och tjenstehjon, sins emellan förhålla, förmanandes them -föregå ungdomen med goda exempel”…,”Klockaren skall — vara ärlig, trogen och flitig, Boklärd och kunna sjunga och skrifva, så att han ther uti kan undervisa församlingens ungdom.”
I kyrkolagen föreskrevs bland annat att ”ingen skulle trolofvas som inte kunde Luthers Katekes,” så nog gällde det att lära sig läsa i bok.

Vanligtvis anförtroddes dock undervisningen åt någon avdankad soldat, båtsman eller läskunnig gumma. Klockarens  uppgift blev att förhöra barnen. Att ”läsa i bok” avsåg i första hand att kunna läsa i katekesen eller postillan så att man skulle förstå ” Sina Christendoms stycken”. På 16-1700- talen kunde skolsalen vara ett rum i fattigstugan men redan i början av 1800-talet började en del församlingar bygga skolhus.
Denna form av hemundervisning med prästförhör ledde till att läskunnigheten i det för övrigt ganska efterblivna Sverige var anmärkningsvärt hög. På flera ställen hade skolor redan inrättats av fria borgerliga bildningssällskap.

Det som hände 1842 var framförallt att ansvaret för undervisningen av allmogens barn lades på socknarna, kyrkan var den pådrivande kraften och folkskolan  var administrativt, juridiskt och ekonomiskt underställd kyrkan. fram till 1930 var prästen den självskrivna ordföranden i skolrådet
Även om skolan var obligatorisk för alla barn så tog det tid innan reformen var helt genomförd, intresset var måttligt, bondebefolkningen var inte övertygad om behovet. Bristen på lärare och lokaler gjorde också att reformen tog tid, 10 år senare var inte ens hälften av de skolpliktiga barnen inskrivna. I glesbygd ordnade man med ambulerande lärare som verkade i olika byar under kortare perioder, alternativt var det under lång tid vanligt med skolgång varannan dag eller varannan vecka.

1842 års folkskolestadga

  • Varje socken skulle inom 5 år inrätta en fast skola.
  • Obligatorisk skolgång, skolstart senast vid 5-7-9 års ålder. 4 års skolplikt
  • Undervisning i hemmet godkänd på vissa villkor.
  • Godkänd lärare = utbildning i varje stiftsstad och i Stockholm
  • Ämnen; innanläsning, rätt- och välskrivning, katekesen, biblisk historia, räknekonst, geometri, linearritning, naturlära, gymnastik, kyrkosång
  • Lärarna skulle ha kompetens i dessa ämnen, samt kunskaper i växelundervisningens metod.

Kristendom var skolans viktigaste ämne. Psalmverser i utantilläxa hörde till skolans vardag. Bibeln och Martin Luthers lilla katekes användes länge som läroböcker, trots att katekesen avskaffades som läromedel i 1919 års läroplan. Som läromedel fanns också många skolplanscher med Bibelmotiv eleverna kunde också få göra arbetsböcker med Bibeltexter och klisterbilder.
Så länge vi hade bokstavsbetyg ( A, a, AB, BA, B, BC, C) stod Kristendom först på betyget.

Modersmålet var ett ämne som innehöll både högläsning, innantilläsning, rättstavning, välskrivning, språklära, och uppsatsskrivning. ABC- böcker kom i flera upplagor, ”Folkskolans läsebok” kom 1868 och användes i många år, i den stod allt man behövde lära sig. Kända författare anlitades till nya läseböcker: Anna Maria Roos´ ”Sörgården” och ”I Önnemo”, Elsa Beskows ”Vill Du läsa?”, Selma Lagerföfs ”Nils Holgerssons underbara resa” som kom 1906-07 till exempel.
Välskrivning övades varje dag – i sandbänk, på griffeltavla, med bläck och stålpenna. All skrivstil skulle luta på samma sätt, för att kunna läsas av alla.

        

Räkning, krav på kunnighet i de fyra räknesätten, multiplikationstabellen skulle rabblas som ett rinnande vatten. Geometri fanns med från 1842 men förekom allmänt först på 1860-talet. Flickor fick dock inte delta i denna undervisning. Kulramen var ett bra hjälpmedel.

Naturlära omfattade zoologi, botanik, fysik, kemi, mineralogi och astronomi. Även hälsolära, nykterhetsundervisning och barnakunskap kom att ingå. Ämnet fick rikligt med läromedel till skolorna, såsom skelett, uppstoppade djur, insekts- växt- och mineralsamlingar och förstås en stor mängd välgjorda pedagogiska planscher.

Gymnastik fanns med på schemat redan från början, och i slutet av 1800-talet med 4-5 timmar i veckan. Ling- gymnastik, fäktning, exercis, marscher o.dyl.
De små barnen fick träna på ”lofstunderna” och träna att med ordning gå in och ut ur klassrummet. Gymnastiken moderniserades under 1940-talet i och med införandet av Maja Carlquist knäsvikt och mjukare rörelser för flickor.

Musik , kyrkosång var obligatoriskt, den leddes ofta av klockaren, psalmer sjöngs varje morgon och sånger lärdes in. ”Folkskolans sångbok” av Fredrik Sandberg 1867, innehöll folkvisor, sånger om naturen, fosterländska och sedelärande sånger. 1906 kom ”Sjung svenska folk” som gavs ut av Samfundet för unison sång. Stamsångerna som kom under 1930-talet skulle alla barn lära sig sjunga.

Aga och bestraffning 

Vid tillrättavisning och bestraffning av lärjunges förseelse, bör lärare fästa avseende å den felandes ålder och sinnesart och förfara med lugn och besinning och kärleksfullt ansvar.
– All kroppsaga skall utdelas medelst slag av rotting
– Vid användande av kroppsaga skola fem rottingslag utgöra maximum
– Antalet slag varmed lärjunge agas, skall i klassens straffjournal antecknas, jämte förseelsens beskaffenhet.

Ytterligare en form av bestraffning, som ej kallades aga, var att låta barnen stå i skamvrån, eller sitta kvar i skolan på kvällen och läsa läxor. Kroppsaga förbjöds i läroverken 1933, men i folkskolan bibehölls den och var tillåten fram till 1958.

I ” Praktisk handbok i Pedagogik och Methodik för Swenska folkundervisningen” ges råd om bl.a. skolbyggnaden, vars ”läge bör vara fritt och sunt, ej nära intill allmän körväg; belägenheten så vitt möjligt är, glad och trefligt.” Oundgängligt nödvändiga rum i skolan var en storlärosal, ett gymnastikrum som också skulle vara samlingsrum för gossarna, samt ett samlingsrum med egen ingång till skolsalen för flickorna.
Dessutom krävdes ett par rum med kök för läraren och hans familj.

Postkontor fanns då på de flesta orter och möjligheten att meddela sig medelst brev och kort användes flitigt, t.ex. var antalet postförsändelser år 1885 hela 88 318 022 stycken. Någon utdelning fanns inte utan man fick bege sig till postkontoret för att se om det fanns något brev som väntade. Innan frimärken användes, de infördes i Sverige år 1855,stämplades breven med B- eller F-stämplar, ett B betydde att man betalat och F stod för fribrev, som oftast var tjänstebrev från myndighet. Avgiften för B-brev berodde på hur långt brevet skulle befordras och dess vikt.

De första svenska frimärkena avbildade i mittfältet riksvapnet, och valörerna var 3, 4, 6, 8 och 24 skilling Banco. De avlöstes 1858 av liknande frimärken men med valörer i öre. Det första svenska frimärket med ett porträtt kom 1885 och avbildade Oskar II.